Den tiden på året då chansen för att jag blir deprimerad ökar många gånger om är just våren och sommaren. jag vet inte hur eller varför, men några veckor går sen är jag konstant nere. Självmordstankar tillhör det normala då. Denna gång varade det hela vår och sommar, halva året. I slutet trodde jag inte att jag skulle orka mer men så en dag gör någon vecka sedan: Ja jävlar, kanske finns det något att leva för i denna värld gjort av skit och piss. Eller så hoppas jag fortfarande och hoppet håller mig över vattenytan.

Eller som jag oftast tänker det: Jag har fått styrka nog att krypa upp från den mörka djupa brunn jag föll ner i. Där jag ser mig som en tjej med det långa svarta håret, monstret, freak, hatad, som inte orkar med omvärlden och mest vill få utlopp för mitt egna hat mot alla andra. Tänker er filmen The Ring. Identifierar mig med den tjejen, som är monstret.

En person sade till mig för ett tag sedan att tja, en förklaring till dina depressioner är nog just för att under våren och sommaren så ökar kraven på oss alla att vara mer sociala och må bra. Våren, kärlekens tid. är du konstant ensam år efter år så blir våren en påminnelse om hur ensam du är, om du hatar att vara ensam alltså. Sommaren ska en vara ute i mindre kläder och njuta av solen! Nej inte jag, jag hatar värmen och att behöva vara ute för att få energi från solens strålar.

Inte konstigt då att jag mår sämre under denna tid, vilket jag gjort sedan tidig tonår. Lägg till att jag sedan 4-5 års åldern fattat att något är fel på mig, att det är fel på hela mig, så blir det inte lättare att orka med.

Att vara deprimerad är något jag känner till, det har blivit en del av min personlighet. Jag har svårt att se mitt liv utan depressioner. Det är ju ”normalt”?

Så nu ska jag försöla njuta av hösten och vintern, hösten är min favorittid på året <3