Så kände jag då jag vaknade igår på kvällen efter några timmars sömn. Det är svårt att hitta ord för att beskriva hur jag kände eftersom ord inte räcker till, om jag kunde överföra känslor mentalt så skulle jag kunna visa er.

Jag drömde att jag var i denna värld fast inget var som det är nu. Tänk er att våra sinnen är helt öppna. Vi kan använda vår mentala energi till att göra praktiskt taget vad som helst. Vill du flyga som super woman istället för att åka ett fordon? Inga problem, bara gör det! Sitter och skriver och du vill ha en kopp från köket? Tänk på koppen och den kommer flygande till dig, osv lala. Samt, inte massa negativa känslor. Får du några så rinner dom av dig som vatten! Vill du ändra utseende så går det på en ögonblick, eller ändra ditt kön. Paradiset, typ.

Kanske därför då jag vaknade att jag inte alls kände att jag var i denna verklighet, eller att jag var mig själv. För en stund så måde jag helt underbart skönt. Inga negativ tankar eller känslor. Depressionen var som bortblåst.

Jag kände, wow! Dit vill jag tillbaka, vill känna så igen. Om det var så jävla enkelt för mitt undermedvetna så måste det finnas en väg tillbaka dit. Jag är fascinerad av att mitt undermedvetna kunde få min depression och alla negativa känslor att bara försvinna så enkelt och snabbt, poff!. How the fuck? Bättre än någon medicin.

Sitter här då jag skriver och försöker fånga känslan igen, men känner istället en svart hatiskt känsla i bröstet, och frustrationer. Massa jävla frustrationer. Sen lägg till ångest på det. Det känns som att ha en sjukdom i kroppen, som framför allt trycker på bröstet. Men vad fan, detta tryck var borta då jag vaknade!

Samtidigt så känner jag av det lite grann, den där underbara känslan finns där och lurar bakom alla mörka skuggor i mitt medvetna. Den kallar på mig. Ett steg på vägen, säger den till mig, är att jag måste helt och hållet släppa det förflutna, det är mitt första steg för att må bättre.

Jag lever nämligen mycket i det förflutna. Jag är fortfarande en liten flicka och pojke som lever igenom övergrepp och mobbning, som lägger skulden på sig själv och hatar sig själv.

Hur kan jag lämna detta tillstånd som jag levt i sedan jag var liten?

Men vänta, om det var så enkelt för mitt undermedvetna då måste jag väl också medvetet klara det? Det känns som att jag måste lämna mitt ego för att klara det. Men mitt ego, det är jag.

Annonser