Jag brukar få höra, och jag har själv ansett, att begå självmord är extremt själviskt. En tänker inte på dom nära och kära som älskar en och som kommer sakna en så, som kommer att må jävligt dåligt när en ej längre finns där för att prata med, kramas, pussas, vara nära. Inget, bara tonhet och saknad.

Detta förstår jag men har börjat ändra åsikt. För var är det om inte själviskt att vilja ha kvar någon i denna värld som känner smärta av att vara här? Som sedan hen var liten förstår att hen inte ska vara här? Att varje jävla dag handlar om att överleva? Att dom få gånger hen känt lycka kan hen räkna på ena handens fingrar?

Tänk att hålla fast den en älskar så mycket så det gör ont när en ska gå genom en dörr, hen lämnar ett rumt fyllt av smärta och ångest i form av föremål som gör hen illa. Men som inte går att ta bort. Rummet hen vill gå till har inge av dessa föremål, istället är det fyllt av förmål fyllda med kärlek, frihet, lycka. Att få lämna egot bakom sig som binder hen i denna värld – skulle du då fortsätta hindra hen? Varför? Vill du inte att den du älskar ska få vara lycklig? Ska din begäran att få ha hen kvar gå över hens önskan om frihet?

Tänk efter nästa gång du säger att det är själviskt att ta sitt egna liv.

Annonser