Och reagerar generellt inte positivt. Jag vet inte varför jag känner så. Visst, att vara blyg när det kommer till flörtade är väl dom flesta. Men jag blir inte blyg så mycket som jag tycker det är jobbigt.

Först känner jag bara att vadå, vem fan skulle vilja flörta med mig? Ingen, jag duger inte åt någon. Sen blir jag nervös och vill gå därifrån. Det känns mest besvärande faktiskt. Som att någon vill retas med mig. För jag känner verklien att ingen kan bli intresserad av mig så jag tror att den som flörtar med mig vill mig illa.

Jag blir alltid kär i andra, ingen blir kär i mig. Det är livets faktum för mig och inget har någonsin ändrat på detta. Därför tror jag som jag gör. Orkar inte hålla på att analysera det. Det är livet, och livet är som det är.

Annonser