Senaste året har jag funderat allt mer på hur jag påverkas av den hormonbehandling jag går på. Eller två då, östrogen (plåster) och progesteron (piller).

Jag har analyserat mycket av det jag känner, för mina känslor är idag inte lika dom som jag hade för ett par år sedan. Även om jag påbörjade med hormonerna hösten 2009 så tar det ett tag innan dom börjar påverka.

Det jag har märkt är att det både könsnormer och biologi. Pressen på att passera som kvinna gör att jag har mer eller mindre anpassat mig till den kvinnliga normen. På samma gång så är jag medveten om det och kan ifrågasätta saker jag gör, eller  tänker. Jag tänker mycket mer normativt än hur jag sedan agerar. men det finns sådant jag inte förstår om det är normer eller biologi som påverkar. Till exempel har jag blivit mer känslosam. Det är lättare för mig att blir ledsen, och glad. Än mer under någon vecka varje månad. Det är dock inte regelbundet. Så det är inte så att jag skulle få mens som en cis-kvinna.

En annan sak jag märkt är att jag vill så gärna ha barn. Jag önskar att jag kunde bära på ett barn. Men det kommer jag såklart aldrig kunna. Men det finns en stark önskan i mig. Detta kan såklart ha att göra med den press jag känner från min omgivning att skaffa barn, då det är starkt tecken på att en blivit ”vuxen”. Men ärligt tala tror jag inte det. Jag har nämligen alltid tyckt illa om barn. Så fort någon kommer upp med en bebis och vill att jag ska hålla i den så vill jag springa där ifrån. Så var det förut. Men sedan förra våren så har detta sakta förändrats. Nu så fort jag ser en bebis så vill jag hålla i den och gulla. En förvandling alltså som inte kommer från ingenstans. Kanske är det så att jag haft denna önskan, och hormonerna har pushat på mig, så att säga. För så funkar det ofta. Vi har ett val att göra något med hormoner kan påverka hur vi känner inför det vi ska eller vill göra. Så tror jag att det är för mig.

Så jag kan se här att det är biologi, men det styr mig inte. Det påverkar dock hur jag känner. Och även tycker. Men jag kan välja att strunta i dom känslorna. Sedan utesluter jag såklart inte att även könsnormer och dess förväntan på mig påverkar mig i en viss riktning. Men jag tror det är både och.

För jag är medveten om att det är så skönt och bekvämt att skylla på biologi. Det ger en trygghet. Det gör inte könsnormer, för helt plötsligt så inser en hur det går att förändra, hur en själv går att förändra. Det skrämmer för det är det okända.

Annonser