Jag har skrivit flera inlägg tidigare om att jag har förändrats väldigt mycket sedan slutet på sommaren förra året. Först började det med att jag öppnade upp mig för olika saker jag älskar och gör som inte anses gå ihop med feminism, och sådant som inte går ihop med feminism enligt mitt tycke. Som porr. Jag slutade även kalla mig radikalfeminist här.

Jag har börjat att bemöta en hemsk händelse i mitt liv då jag blev utsatt för övergrepp när jag var liten, och kunde äntligen börja att läka dom sår jag hade inom mig.

Sedan rätt så nyligen att jag ej längre enbart identifierar mig som en tjej i grund och botten utan även en kille. En tjejig kille men ändå kille. och hur delvis min kärlek till Visual Kei scenen i Japan har hjälpt mig i denna förändring och till en vetskap att jag är inte ensam som kille att känna, tycka och klä mig som jag gör. Jag kunde få ha förebilder som är killar för första gången i mitt liv.

Det har gått ett litet tag sedan jag skrev om detta, och flera dagar sedan jag skrev om att jag mår bättre än någonsin och skrattar mer än förut.

Men nu sitter jag här och känner mig rädd. För jag frågade mig helt plötsligt, vad fan hände? Vad var det som skapade denna så stora förändring av mig? Eller är det så att jag har varit såhär och tog fram dessa delar av mig?

Jag pratade med min bästa vän i förrgår. Hon och jag har varit lite osams till och från sedan över en månad tillbaka då efter att hon var hos mig och jag sa saker som gjorde henne ledsen. Jag skämtade på ett sätt som jag vet att hon inte gillar.

Han sa till mig att jag har blivit så förändrad, hon kände inte igen mig. Jag pratade inte längre om känslor som jag gjorde förut, jag brydde mig inte lika mycket längre. Jag var mer frånvarande. Jag hade blivit nästan känslokall.

Detta stämmer, till viss del. Jag har lättare att skratta än någonsin. Har aldrig haft så bra syn på min kropp som nu. Men jag påverkas inte negativt så mycket som förr. Saker som förut gjorde mig väldigt frustrerad och upprörd reagerar jag inte så mycket på längre. Jag rycker på axlarna och tänker, meh orka bry mig. Detta är bra tycker jag, men jag förstår att någon som kände mig hur jag var mer som förut kommer märka att något är ”fel”.

Denna förändring beror dock på en enda sak – jag äter anti-depressiva sedan en 5 månader ungefär. Dom jag äter ger också den effekt som jag känner av: Lättare att skratta, lättare för att generellt vara glad och optimistisk. Svårare att bli arg och ledsen för något, svårare att reagera över hemska saker. Mindre pessimistisk.

Ni ska vet att jag varit en pessimist hela livet. Ända sedan jag var väldigt liten. För första gången i mitt liv känner jag mig mer optimistisk. Fast negativa saker händer i mitt liv, som min könskorrigering då jag måste bestämma över någon som kan avgöra hela min framtid, eller ingen alls. även då får jag oftare känslan: ”äh, jag tar det med ro, det ordnar sig”. Så skulle jag inte tänkt förut.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Alla går inte att härleda till en tablett. Jag är dock mer nyfiken än rädd på vad som kommer härnäst. Jag ser fram emot vad som kommer, vad det nu är. Jag är beredd.

Annonser