Hannah har skrivit om ordet; offer.

Som också kan sägas vara ett svar till det jag och Blixa skrev.

Hannah skriver:

För det första: Jag menar inte att vi inte ska tala om förtryck. Jag menar bara att jag inte tycker att det känns meningsfullt att tala om enbart det ena könets offerposition i en samhällsordning där alla människor påverkas av de patriarkala traditionerna.

Men att feminism handlar om kampen mot kvinnoförtryck betyder inte att du eller jag eller vilken feminist som helst också inte kan vara medvetna om hur män drabbas. Eller vilken annan grupp som helst för den delen.

Feminism är inte en kamp mot allt förtryck. En kan tycka att jo men det handlar väl om kön, om genus? Så män ska väl inkluderas? Ja. Men vi alla tillhör andra grupper också, eller hur? Ras, klass, sexualitet, etc. Ska mansfrågor få lika mycket plats (säger inte att Hannah säger det) så borde vi väl inkludera andra frågor också? Som att intersektionalism ska få lika stor plats – Vilket det såklart finns många feminister som redan gör, men det är inte grunden i feminism och det vet dom flesta.  Bara det att det att en behöver ha medvetenhet om andra strukturer och förtryck också för att förstå helheten. Och detta går att göra utan att feminism behöver fokusera lika mycket på det som drabbar män.

Så jag förstår tanken till varför en vill att vi ska prata mer om män, alltså det som drabbar män, ännu mer inom feminism. Eftersom kvinnor och män, ja det handlar om kön. Men jag håller inte med om det bara. Feminism behöver ha kvar sin fokus på kvinnors perspektiv för att fungera som en motpol mot mannen som norm i samhället och kulturen.

VILKET alltså innebär att när vi säger att kvinnor är offer för ett patriarkalt förtryck så säger vi samtidigt att män inte är det. Oavsett om det är så vi menar det eller ej, så är risken förbannat stor att det är så det kommer uppfattas, både av de insatta och de som bara står och tittar på retoriken utifrån. För det är så vi har lärt oss att läsa orden “manligt” och “kvinnligt”. Som att de alltid står i motsatsrelation till varandra.

Kanske, och kanske inte. Men det är för att jag ser inte att män som grupp förtycks. Män kan bli offer av olika anledningar kopplat till olika förtryck. Men män förtrycks inte just för att dom är män. Det är inte kvinnor som grupp som har haft, eller har, den ekonomiska och politiska makten i samhället. Du hittar inte matriarkaliska länder, men däremot extremt patriarkala sådana.

Även om personliga anekdoter inte räcker så långt så ta mig som exempel: Hur blev jag förtryckt som cis-kille? Jag såg det inte som att jag blev förtryckt bara för att jag mötte på så stort motstånd att jag älskade allt det tjejiga, som färgen rosa. Däremot av fördomar, förvänta, dömande och bestraffning. Ja även ett offer av just detta. Men inte förtryckt.

Som transsexuell tjej däremot så är det en helt annan sak. Där finns det till och med diskriminering inbyggt i lagen om transsexuella.

Sen går det inte att reducera allt det att handla om cis-personer här, även om transpersoner är en liten grupp så är vårt perspektiv viktigt i debatten tycker jag. Eftersom så många av oss inte går att placera, vi går mellan gränserna för könen. Hur är det för en transsexuell kille? För en transsexuell tjej? För dom som är mer mittemellan (som jag delvis är)?

Jag stöter på mer skit (riktat mot mitt könstillhörighet) i min vardag som tjej, än jag gjorde som kille. Vad säger detta? Jag är inte ensam om det heller. Det går att läsa många berättelse från transsexuella som passerar och hur annorlunda dom behandlas från det. Det vanliga i berättelser från transsexuella kvinnor som passerar är att en blir utsatt för mer vardagssexism än förut. Visst en kan säkerligen lägga till att jo men dom kanske inte tänkte på det dom utsättes för som killar utan tog det som sanning, alltså tog fördomar som sanning? kanske det, men då ska en lyssna på vad transsexuella killar har att säga då. Det vanliga jag hör där är att dom tillåts få mer ”vara”, slippa ifrån till exempel alla krav på utseendet som är högre för tjejer.

Men vi kan gå hur långt vi vill om vi bara ska rabbla upp personliga erfarenheter, så jag lämnar det här.

[…] Vi kan förstås välja att låta den enbart fokusera på kvinnors position i kulturen. Men varför skulle vi stänga dörrar till ytterligare kunskap? Hur ska vi någonsin kunna få svar på frågan om varför vi har patriarkala tanketraditioner kvar, om vi utesluter hälften av befolkningen?

När jag talar om att fokusera på kvinnors erfarenheter och perspektiv så betyder inte för mig i alla fall att jag helt utesluter män. Alltså att tala om hur män drabbas av könsnormer. Jag brukar skriva om att vara kille och dom förväntningar jag råkade ut för, och mycket kopplat till att vara en feminin/tjejig kille. Som jag är än idag.

Hannah skriver också ”att säga att kvinnor är offer är att förenkla och förminska utgångspunkten[…]”.

Men förenkla gör vi hela tiden. Precis som att vi generaliserar väldigt friskt om kvinnor och män som grupp. Jag gör det om transpersoner. Men vi är ändå medvetna om att det är mer komplext än så och att det finns många individuella skillnader.

Så för att avsluta: Jag ser inte att det utesluter att vi talar om kvinnor som offer för patriarkatet och könsmaktsordningen och samtidigt vara medvetna om att allt inte är svartvitt utan det finns nyanser. Samt att vi även kan tala om det män drabbas av. Men fokus ska ligga kvar på kvinnors erfarenheter och perspektiv.

Annonser