Fanny har skrivit om att genus och feminism är inte samma sak. Håller helt med henne.

Feminism för mig handlar om att kvinnor (och det kvinnliga) underordnas globalt och i samhället och det ska ändras. Samt att feminism ska utgå ifrån ett kvinnligt perspektiv.

Ordboksdefinitionen av feminism brukar handla om att kvinnor ska uppnå jämställdhet MED mannen. Inte mannen med kvinnan eller dom med varandra. Detta betyder kvinnan är den underordnade. Detta är grunden i feminism oavsett vad ens personliga åsikter är eller om en säger sig tillhöra en feminismen som anses inte har denna grund.

Red: Jag gjorde om inlägg här och där för er som undrar varför det ser så annorlunda ut. Detta för att jag tog bort allt raljerade.

Hannah på One-Way Communication har skrivit ett längre inlägg om just detta och radikalfeminism. Hannah skriver: (ett svar på inlägget ovan av Fanny)

Eventuellt skulle detta kunna vara en korrekt definition om man specifikt talade om Radikalfeminism, som var först med att börja använda sig av uttrycken “könsmaktsordning” och “patriarkat”, men den kan ju knappast kallas grundpelaren i den feministiska ideologin. Grundpelaren är väl snarare Liberalfeminismen och den Marxistiska/Socialistiska feminismen, de som inte alls motsatte sig ett strukturellt förtryck, utan ett systematiskt.

Som jag skrev så är det en grund att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor i världen och detta ska ändras. Det ingår i själva definitionen av feminism. Det skulle inte finnas någon poäng för kvinnor att uppnå jämställdhet MED mannen om det inte såg ut så.

Jag förstår inte Hannahs resonemang att vi behöver inte repetera att kvinnor är strukturellt förtryckta för då kan vi inte se utanför detta. Att synliggöra förtryck ska inte göras för mycket för då kan vi inte se utanför det? Vi resonerar inte så gällande till exempel HBTQ-fobi och rasism? Om vi inte kunde tänka utanför det kunde vi inte förändra något heller. Vilket vi gör hela tiden. Som jag ser det så handlar det om att kunna vara medveten om kvinnoförtyck och vara medveten om att även män drabbas av könsnormer. Det ena utesluter inte det andra.

Detta med ”feminismen underbara objekt”. Men det är framför allt kvinnor som är feminister, så jag förstår inte detta alls. Självklart handlar då feminism framför allt om kvinnor och kvinnors erfarenheter. Att anse att feminism tar ifrån kvinnan sin handlingskraft är verkligen att osynliggöra allt som kvinnor gjort i feminismens namn. Som att kvinnor kan inte kämpa, inte ha en egen rörelse innan någon börjar tro att kvinnor själva gör sig okapabla till handling. Men feminism är handling, eller hur?. Jag kanske har missförstått Hannah nu men jag tolkar det som att hon anser detta om feminism.

Så vill jag att vi snackar om det. Som att vi inte är offer redan från början. Som att vi har en möjlighet att även i en position där vi blir utsatta för övergrepp kan utöva motmakt. Och därför kan jag inte acceptera definitioner av feminism som går ut på att utmåla kvinnor som förtryckta från start. Just för att det är att begå samma misstag som i våldtäktsdebatten: det lägger fokus på ett offer istället för på övergreppet.

”Feminism gör kvinnor till offer” -tänkandet är ett feltänk tycker jag. Om nu feminism gör kvinnor till offer så är då feminism problemet? Kvinnor blev och blir offer pga den värld dom lever i och feminism är ett kamp mot det. En kan inte hela tiden fasta i ”feminism offergör kvinnor” -tänkande för då ser en inte vad feminism gör, och lägger skulden på feminism för till exempel hur media väljer att skriva om våldtäkter och mäns våld mot kvinnor. Men att utgå att kvinnor är förtrycka från start är vad det ska handla om – det är dom. Så vad är problemet då? Det är fortfarande inte att se kvinnor som oförmögna till att göra något åt det, det gör dom helat tiden.

Vi är helt enkelt tvungna att lära oss att använda ett språk som inte utmålar A som offer och B därmed genom den dikotoma logiken (också Hirdman för övrigt) som förövare.

Vi ska sluta använda ett språk som belyser? Ja, för belyser är precis vad jag anser att begrepp som könsmaktsordningen och patriarkatet gör. Att inte alls använda dessa begrepp är då att riskera osynliggöra förtrycket, i mina ögon. Jag tycker att det är detsamma som att säga att vi ska inte säga ”misogyni”, vi ska enbart säga sexism. För då talar vi om något som även män utsätts för.

Att benämna män som grupp måste vi fortsätta göra, vi gör det med kvinnor och alla andra grupper i samhället. Detta kommer vi inte undan ifrån när vi ska diskutera strukturer och normer samt privilegier. Att tala om män som grupp är inte att alltid se dom som förövare. En talar ju inte om enskilda individer utan om en grupp, ett begrepp faktiskt så att en kan få en förståelse för vad det handlar om. Applicera detta i debatter om rasism, att inte då tala om vita som grupp? Detta skulle bemötas med många protester.

Om nu att synliggöra förtryck är att också riskera återskapa det så tycker jag att om en tänker så ska en betänka att det gäller alla sorters kamp mot fördomar och förtryck. Eftersom en förstärker dessa själv med detta resonemang som Hannah är inne på. Att tala om könsnormer för barn och vuxna är alltså att riskera förstärka det. Till exempel: Varför kritisera folk som inte gillar rosa på pojkar? En gör det ju till en stor grej och förstärker således deras könsnormativa syn. Eller hur? Ja detta är den väg som jag ser att en går in på om en resonerar såhär.

Feminism för mig handlar om att en måste kunna belysa kvinnoförtryck. Annars blir den enbart ett verktyg MOT kvinnor som grupp. Inte FÖR. Vi kan inte analysera och förstår förtrycket om vi inte använder olika begrepp för att förklara det. Så att vi kan bekämpa det. Vi står ju på barrikaderna mot något, detta något kan inte vara diffust, en osynlig fiende som vi inte ens har gemensamma begrepp för. Vi behöver en fokus och det är precis vad feminism idag har.

Annonser