Något som har kommit upp dom senaste dagarna är kvinnor som hatar män. Inte första gången. Och nu talar jag inte om rent ofokuserat hat utan om specifikt hat mot förtryck, mot patriarkatet, mot gruppen män – men inte mot enskilda män.

Dom flesta väljer att inte lyssna mer än till inläggets titel när en skriver om sådant här, som blev uppenbart när Lady Dahmer skrev om det. Där kom en man in och ragar helt friskt utan att fatta poängen.

Men nog om detta, vad jag satt och tänkte på idag är: Men män som hatar män då? Sådana finns nämligen. Då menar jag feministiska män. Igen så handlar det om specifikt hat som snarare är extrem trötthet och ilska över den patriarkala värld en lever i. Att som man vara så jävla trött på andra mäns förväntan, dömande och bestraffning för att en inte passar in i mansnormen. Normen för hur en ska vara, tala, gå, klä sig, etc, som man. När jag var i tonåren kände jag ofta en stark ilska mot killar och män för jag blev så ofta dömd av dom. Jag blev mobbad under nästan hela skoltiden och fick utstå våld just för att jag var som jag var.

Nu är jag visserligen ingen man och jag känner inget hat men jag känner mig som en kille på samma gång som jag är en tjej, så jag tycker jag kan få berätta från mina egna erfarenheter i och med att jag växte upp som en kille. Så jag tänker spekulera lite från egna tankegångar.

Jag stöter på män som hatar andra män, och det är inte rent hat som sagt. Det är just rena frustrationer över det jag nämnde – förväntan, normen, bestraffning, sådan stark trötthet på att förväntas vara en Man™. Detta går då ut över män som grupp. Avståndstagande till och med från denna grupp och att en föredrar att umgås med kvinnor eller andra män med samma frustrationer.

Ibland kan det även gå ut över kvinnor. Som till exempel en feministisk kvinna som gör saker som i slutändan inte förstärker något annat än mannen som norm, eller föredrar ”badboys”. Kvinnan känns som en förrädare av kampen mot patriarkat. detta kan resultera i en känsla av att bli besviken, så en bli arg på denna kvinna på ett sätt en inte blir arg på en man om han gjorde något liknande. Varför? Krav och förväntan. Men också att en ser den feministiska kvinnan som en slags förebild. Medan mannen har en inga eller låga krav på för en förväntar sig att han inte kommer fatta något ändå.

Nu är detta mina egna spekulationer, som självklart inte stämmer in på alla eller ens en majoritet utan en liten grupp. Men jag tror många feministiska män hamnar här eller har varit i denna situation någon gång. Detta är ett svar till varför vissa feministiska män kan vara hårdare mot en feministisk kvinna än en man – för en förväntar sig att den som blir förtryckt och är med i kampen mot förtrycket också ska veta bättre, eller borde veta bättre i alla fall. Välkommen till verkligheten säger jag då till den märker att det inte funkar att tänka såhär.

Annonser