Tänkte på dom så ofta negativa reaktioner som finns kring LCHF (Som inte är en diet förövrigt, det är ett levnadssätt) när jag läste Julia Skotts inlägg om det. Nej hon säger inte att det är som en sekt, om ni nu trodde att jag menar så med rubriken. Jag talar om vad jag sett andra skriva.

Vad jag stör mig på är när en säger att en går på LCHF och vips så ses det som en inbjudan att börja lägga skulden på en för olika puckade saker som sagts i LCHF’s namn.

När jag talar om LCHF så tar jag enbart upp mina erfarenheter och vänner samt nära och kära som går på den. Jag säger inte att den funkar för alla, eller funkar mot allt det som sägs att den funkar mot.

Skott skriver:

Men jag har sett alldeles för många som på samma forum och i bloggar skriver om sin relation till mat medan de äter LCHF. Ibland samma personer som pratar om hur fantastiskt det är att vara ”frisk”. Och som beskriver en vardag som kan vara precis lika ätstörd, om inte mer. Konstant medvetenhet om vad man äter, vad man får äta, kan äta, bör äta, ska äta nästa gång, ska göra i sociala situationer, kan ”fuska” genom att laga mat som påminner om det förbjudna.

Jag kommenterade att men så ser det ut för dom flesta. Folk tänker på vad dom äter, vilka tider dom äter på, att dom äter rätt mängd, rör på sig tillräckligt. Osv. Har dom flesta då ätstörningar?

Jag hade en ätstörning innan LCHF. Jag hade bulimi och jag tröståt nästan varje dag i många års tid. Maten blev en drog för mig för att minska på frustrationer och nedstämdhet. Jag har problem med vikten och har haft det sedan jag var en 9-10 år gammal. I över 20 år alltså har jag varit överviktigt och är det än idag. LCHF hjälpte mot min ätstörning. Detta är nog för mig för att jag ska vilja fortsätta med LCHF.

Annonser