Elin Grelsson skriver om kropp, ideal och komplex och Amanda Svalin skriver om utseende- och skönhetsideal och privilegiet att inte bry sig.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer personligt, som har blivit allt vanligare för mig… Kanske är en liten hint om vad jag vill leda min blogg, mer om det i ett annat inlägg.

Grelsson och Svalin skriver bra om det här med att passa in i ideal och att feminism har gått allt djupare i förståelse för det komplexa med utseendeideal och press och en hetsa många flickor, tjejer och kvinnor känner. istället för att som mer förut försöka göra smala mot runda, så finns det fler tankar idag kring problemen och oavsett om en är smal, rund, whatever – så handlar allt om samma gamla sak: objektifiering av kvinnan i kulturen och samhället, att kvinna förväntas först och främst identifiera sig med sin kropp. Det är därför i det långa loppet inte hjälper att börja fokusera på kvinnors kroppar genom att ta fram mer ”kurviga” ideal där fokus är på en stor rumpa, exempelvis. För grundproblemet kvarstår och oavsett hur vi en gör så reproducerar vi detta problem, vi kommer inte undan från det. I det korta loppet kan det hjälpa, som det Veckorevyn gjorde. Eftersom vi motverkar rådande ideal som säger att en måste vara smal. Men det är två steg framåt och två tillbaka.

Jag är skyldig till detta själv, jag gillade det som Veckorevyn gjorde, mest för att jag blev bitter på all kritik mot deras kampanj, för det var nästan uteslutande kritik. Min tanke var att vad fan hörrni, dom försöker i alla fall göra en skillnad! Men på samma gång kritiserade jag själv deras försök eftersom jag tycker dom reproducerar grundproblemet. Så jag är delad, minst sagt. Jag förstår båda sidor, jag är på båda sidor.

I och min egen syn på min kropp så hjälper jag själv till att reproducera det här, jag har väldigt negativ syn på min kropp blandat med en hel del ångest. Jag önskade att jag såg ut på ett annat sätt, varje dag tänker jag såhär, året runt. Men det kommer jag inte kunna så jag försöker acceptera hur jag ser ut, men det är jävligt svårt. Ibland känner jag en positiv syn på min kropp när jag ställer mig framför spegeln och tycker att jag nog är snygg ändå. Det håller i sig några sekunden innan den negativa rösten i huvudet kommer fram och klagar min kropp.

Jag försöker hålla mig borta från att slänga fram kommentarer om andra kvinnors utseende, så jag gör det väldigt sällan. Just för jag vill inte bidra till redan existerande problem, mer än jag gör… Men gällande mitt egna utseende så gör jag det, försöker ge mig komplimanger, men det går dåligt och jag tar emot extremt dåligt från andra. Jag tänker innerst inne att dom bara ljuger för att vara snälla.

Så det är ständiga försök till att förändra mina egna negativa tankegångar om min egna kropp. Att försöka att inte låta mig påverkas av samhällets syn på utseende och modebranschens fixering vid utseendeideal. Men det är svårt.

Annonser