Har jag fått höra rätt så många gånger i debatter med andra som också är feminister. Men det är visst skillnad på intern kritik och intern kritik.

Tänk exempelvis på att jag ibland brukar skriva om misogyna ”skämt” och kritiserar även då andra feminister som tycker det är sååå ”kul”, (nej dom har inget sinne humor…). Eller andra ämnen där jag tar upp misogyn musik och feminister som lyssnar på det och försvarar musik/sången/artisten. Jag skriver då om hur motsägelsefullt och undrar var den feministiska medvetenheten är.

Men ses detta som intern kritik av dom som kräver det? Nej inte det minsta. Det är ofta samma personer som vill samma sak – kritik av feministiska teorier, inklusive feminismens minsta gemensamma nämnare, och framför allt av radikalfeminism. För på något lustigt sätt så kommer visst inte feminism ”fram” om dom inte konstant kritiserar radikalfeminism. Såklart få av dom är på samma gång sällan pigga på kritik mot deras egna feminism, *host* liberalfeminism *host*…

Så det där om ”intern kritik” ska bara gå åt ett håll, vi andra ska sitta och ta emot skiten och inte få säga något tillbaka för då är vi ”rabiata” ”extremistfeminister” som ”inte tål kritik”. Minsta sagt tröttsamt.

Annonser