Många som gillar 50-talet med sina kläder och vitvaror och så mycket annat, tillsammans med ”pinuppan”, döljer ofta en slags ”det var bättre förr” -känsla. Även om dom flesta säger att dom inte är intresserade av den könskonservatism och chauvinism från den tiden så går det inte att komma undan ifrån att det hyllande, eller indirekta hyllande, av 50-talet också baserar sig på en slags trygghet. Som reklamen från tiden med det ”perfekta” hemmet med en kvinna som dammsög eller passade upp sin man med en kopp kaffe medan han satt i fåtöljen och läste sin tidning. Perfekta leenden, kärnfamilj, tvåsamhet och trygghet. Men det var en falsk trygghet, vi vet också att kvinnor knappast mådde bra, precis som vi vet att hemmafruar mår sämre än kvinnor som satsar på karriären.

Så att se tillbaka på den tiden med lycka i blicken är att se tillbaka på något som aldrig har funnits, det är att faktiskt på ett sätt glömma den misogyna skit som kvinnor fick stå ut med för att härda ut som en”perfekt” hemmafru. Och att hylla ”pinuppan” är att hylla kvinnan som det eviga sexobjektet. Bakåtsträvande, minst sagt.

Annonser