Den känslan får jag när jag nyss läste Natalie Kazmierskas artikel. Kazmierska kritiserar boken ”Happy, happy” av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Kort är det en bok som handlar om den glorifierade bild som finns av äktenskap, den ”evig kärleken”, att skilja sig och hur positivt det kan vara men också hur skamligt det kan ses fast så många ändå skiljer sig i Sverige idag.

Kazmierska ser det boken tar upp som ytterligare livstilsprojekt som eko-mat och köksrenovering. Men att skilja sig är något som faktiskt går emot den idealiserade bilden av giftermål, och jag skulle även lägga till kärnfamiljen och tvåsamhetsnormen som något den går emot. Det hör dessa ideal och normer till att syssla med heminredning och allt med, så jag ser det inte som ytterligare ett livstilsprojekt.

Sen är visst Kazmierska också trött på ifrågasättande av tvåsamheten, och verkar således inte förstå varför den ifrågasätts – just för att det är en så stark norm om hur en ska leva med bara en enda person hela livet ut i evig kärlek.

I grunden är det überromantiska och tonårsaktiga klyschor om relationer som ligger bakom denna livsfilosofi: kärlek är något som dyker upp och plötsligt tar slut, likt mjölken i kylskåpet. Kärnfamiljen gör en uttråkad. Roligare då att ha pyjamasparty med väninnorna och hångla med vem man vill.

Ja men tänk vad hemskt va? Kärnfamiljen kanske gör alla dom kvinnorna i boken trötta. Om  Kazmierska vurmar för kärnfamiljen och kyrkligt bröllop så får hon göra det så mycket hon vill. Men det betyder inte att andra måste anpassa sig till dessa normer bara för att hon själv ser det som ”tonårsaktiga klyschor”.

Utan att folk uppenbarligen gängar sig för lättvindigt, utan att ha fattat vad kärlek innebär.

 För ”evig kärlek” betyder giftermål förstås…

Annonser