Tänker jag på när jag läser ”Bröllopstrend för privilegierade” artikel av Ida Therén. Och sedan tänker på alla dom mer kända feminister inom media och bloggosfären som nu gifter sig. Och talar mer positivt om giftermål, och faktiskt kärnfamiljen, som något ”radikalt”.

När en är medveten om könsnormer, heteronormen, tvåsamhetesnormen, kärnfamiljsnormen, etc och ändå väljer att göra något som har så stark koppling till just allt detta. Som att gifta sig.

Såklart är det gött. Du gör ju det enklaste du kan – och får både äta kakan genom att vara med i normen, och kan fortsätta kritisera den genom dina feministiska glasögon. Men det jag inte fattar är: om man är kritisk till normen, varför vill man då ytterligare befästa den genom att aktivt gå med i den?

Precis, när en exempelvis gifter sig kyrkligt så befäster en samma problem som en annars säger sig analysera, problematisera och kritisera. En bekräftar hur djupt dessa normer sitter och hur påverkad ens val är av dom. För en kan titta i resten av samhället för att se alla mönster.

Dom flesta vill inte gärna att någon ska ifrågasätta, undrar: hur tänker ni? Utan istället att alla vi andra ska vara tysta. För annars dömer vi dom. Men hallå tänker jag då, hur tänker ni?

Om jag spenderade många inlägg med att problematisera en viss norm, skrev om att hela tiden anpassa sig till den håller andra nere i samhället och gör det svårare för dom som inte anpassar sig till den, som får massor med skit för det. Och sedan att jag själv skrev saker som visar på att jag anpassar mig till samma norm och mer eller mindre avfärdar att jag själv skulle försöka förändra mig – ja då skulle andra ifrågasätta mig. Det en gör är icke-konsekvent, det är motsägelsefullt.

En kan fråga sig: Varför skulle ”vanligt folk” bry sig om att försöka förändra sig om inte ens dom som är medvetna om problemet är villiga att göra det? Who cares, kanske dom tänker då.

Annonser