Den feministiska analysen har inte kommit så långt när det handlar om musik. Då menar jag dess innehåll, många olika låtars kvinnoförnedrande och kvinnofientliga innehåll. Själva musikbranschen har fått desto mer kritik, om än lite, när det gäller sådant som könsrepresentation. Ett exempel är Rättviseförmedlingen som nyligen kritiserade könsrepresentationen bland Dj’s. Men om vi skulle göra en snabb jämförelse mellan hur långt och hur utbredd den feministiska analysen och kritiken av musikens innehåll (dess budskap) och sedan av porr och dess innehåll så skulle vi se att den knappt har kommit någonstans. Olika låtar kan ha ett budskap som i en mainstreamporrfilm med dess kvinnofientlighet, kvinnoförnedring och könskonservatism – men analysen av och kritiken mot musiken är extremt liten i jämförelse. Toleransen och acceptansen för misogyni, för hyllandet och glorifierandet av chauvinism och machoidealet är däremot stor, nästan oavsett vilken grupp det gäller eller hur medvetna om kvinnoförtrycket dom själva är. Och då ska en tänka på att analys och kritik av porr och dess innehåll har minskat stadigt under åren som gått, speciellt dom senaste 10 åren. Den lilla analys och kritik av musikens innehåll som funnits har också minskat till nästan ingenting idag.

Få ägnar någon tanke om innehållet i olika låtar, mainstreammusik som underground, gjorda av framför allt män är där dessa refererar till kvinnor som ”bitches/hoes/sluts/skanks/tramps/whores/golddiggers/cunt/fitta/hora/slampa/slyna/etc/etc”, där dessa misogyna skällsord används om kvinnor i typiskt hora/madonna tänkande. Kvinnor som uttrycker åsikter någon inte gillar kallas ”bitch”, en kvinna vars sexlust inte faller inom ramen för den patriarkala synen på kvinnan kallas ”hora”, men oavsett vad en kvinna egentligen gör används dessa skällsord om henne, det räcker med att en man inte gillar henne. Och där kvinnor reduceras till sexobjekt för mannens lust, där hennes egen lust är begränsad till vad han gillar och inte gillar. Eller reduceras till en kroppsdel som rumpa och bröst. Låtar som anses ”hylla” kvinnors bakdel och bröst bara anses vara ”positiva”. Fast det är samma gamla objektifiering som alltid där kvinnor att förväntas först och främst identifiera sig med sin kropp som ett objekt för andras åtrå och lust.

Denna mainstreammusik spelas på vanliga radiokanaler, på alla stora dansgolv och klubbar liksom på mindre klubbar, på fester, på tv i form av musikvideos. Miljoner och åter miljoner lyssnar på musiken och är fans av dom chauvinistiska män som gör den. Det spelar inte så stor roll om det på festen eller klubben där det spelas finns något uttalat medvetande om misogyni, chauvinism, machoidealet och könskonservatism eller heteronormen – det är ändå ingen större skillnad på vad för musik som faktiskt spelas.

Även om det rör sig om en uttalat feministisk fest så anses det inte vara ett nämnvärt problem att spela kvinnofientlig och kvinnoförnedrande musik vars innehåll är det jag tagit upp. Få kommer nog att protestera eller ens tänka efter om dom hör det på dansgolvet. Att inte ens bland likasinnade få någon slags frizon från kvinnohatet, från patriarkatets syn på kvinnan, är sorgligt och tröttsamt tycker jag. Det blir som att någon manchauvinist spottar på en på dansgolvet när hans misogyna budskap ekar ut i högtalarna. En förväntas hålla käften, inte reagera, bara tolerera det kvinnohatiska budskapet från hans mun. Men alla dansar vi inte, vi vägrar för vi är trötta på att höra dom patriarkaliska budskapen i musiken! På att få höra någon chauvinistisk machoman snacka skit om kvinnor, på att få höra andra sedan hylla honom och ursäkta hans kvinnofientliga attityd. Men det är inte många som tänker så, dom flesta dansar vidare, tänker inte, eller låtsas som att dom inte hör, eller så kanske dom rent av själva sjunger med när kvinnohatet spys ut från högtalarna.

Tyvärr är ursäkterna av innehållet i musiken många och av dom olika artisterna som gör sådan musik. Dessa ursäktar kan vara sådant som att det ”bara är ord”, att sen samma personer som resonerar så inte skulle tycka det om någon rabblade upp samma låts misogyna innehåll och använde det mot dom personligen, ja det reflekteras inte över… Men det är väl på grund av nästa ursäkt: ”det är inte om dig/mig personligen som kvinna utan om dom andra kvinnorna” – hora/madonna-tänkande, alltså där kvinnor delas upp i grupper. Där dom ”dåliga” kvinnorna anses okej att bespotta och hata. Att det är få kvinnor inte passar in i denna grupp eftersom det räcker med att ha en sexlust och en egen vilja som inte stämmer överens med patriarkatets syn på kvinnor, det tänker inte så många på. Sen har vi en till ursäkt: ”men jag har tagit tillbaka det ordet så det bekommer inte mig” – som om det är helt uteslutet hur ordet används i samhället eller inte skulle spela roll vad dess generella budskap. Eller att attityden från den som använder skällsorden ändras bara för det. Och så har vi dom vanliga ursäkterna utöver dessa ”det är bara konst”, ”boys will be boys” och ”det är en kulturgrej”, osv. Allt är samma gamla ursäkter som alltid används för att bortförklara kvinnohat och kvinnoförakt.

Så om vi går tillbaka till det där med låtar och porrfilm och en feministisk fest – hur många skulle vara lika toleranta om någon satte igång att spela upp en mainstreamporrfilm på festen? Med det innehåll jag tagit upp. Jag tror att få inte skulle reagera. En del kanske skulle säga att det nog är för att det är visuellt. Skulle en musikvideo med samma misogyna budskap tas emot lika bra som en låt?, kanske dom säger. Men då säger jag: om en man som gjorde sådana här låtar skickade in en artikel till någon stor nyhetssida som Aftonbladet eller Expressen eller liknande, där samma misogyna budskap om kvinnor var artikelns innehåll, hur många skulle då inte reagera? Om det rörde sig om en blogg av samma man som är lika populär som hans musik där hans blogginlägg reflekterade hans musik? Kritiken skulle knappast vara så liten som det är idag när det handlar om musikens innehåll. Så varför denna inkonsekvens undrar jag, varför denna kognitiva dissonans?

Vad är det som gör att så få reagerar bara för att det rör sig om musik? Någon kanske undrar om jag anser att problemet bara musik, och nej, det gör jag inte. Men det finns en stor tystnad som hela tiden gör sig påmind: Varför behandlas musik som en frizon för kvinnoförnedring och kvinnohat?

Annonser