Såg idag att Hanna Fridén skrivit en artikel om veckorevyns kampanj ”Size hero”. Fridén skriver bra om det och tar upp det med hur kvinnor reduceras till sin kropp, hur en tänker just på sin kropp och hur kroppen blir det som definierar en som kvinna. Fridén skriver också om sina egna ätstörningar och hur tankarna var då, och att något sådant som veckorevyns kampanj inte skulle ha hjälpt mot ätstörningarna. Och som Fridén tar upp så skriver inte magasin om mycket annat än just kroppen. En får inte läsa om alla andra kvinnor där ute i världen som gör helt andra saker, nej istället är den sin kropp, eller kroppsdelar, som kvinnor hela tiden reduceras till.

Jag skrev själv om det förut och ja, jag är kritisk mot kampanjen. Visst som jag sa också så kan det bryta mot ett utseendeideal, men på samma gång hamnar den i samma spår då den ändå bekräftar att kvinnor ses som sina kroppar och förväntas ”vara” sina kroppar, och inte mer än det.

Annonser