Så har det kommit en artikel som handlar om: ”Den fula feministen – myten som vägrar dö”. Jag förstår ju att hela poängen är att kritisera en fördom om oss feminister. Sedan tycker jag dock att det är sorgligt i hur det görs, i dom olika delar av kritiken, från artikeln:

Föreställningen om den fula feministen är inget nytt fenomen. Redan den första vågens feminister som verkade under förra sekelskiftet och kämpade för allmän rösträtt, blev hånade för sin maskulina framtoning. Detta trots att de flesta var borgarkvinnor som klädde sig i volanger och eleganta hattar just för att inte bli anklagade för att vara okvinnliga manshatare.

Grejen är den att samma sak görs i artikeln, delvis: ”nej vi har inte orakade armhålor och ben minsann, vi ser ut som riktiga kvinnor”. Det blir en bekräftelse av en kvinnlig stereotyp kopplat till utseendeideal i detta. På så sätt så skambeläggs dom feminister som inte passar in i utseendeideal i hur en ”riktig” kvinna förväntas se ut.
Det jag tänker på då är att det blir mindre kritik mot den utseendeideals hets och skitsnack relaterat till utseende som slängs fram mot feminister, istället bekräftas alltså könsnormer kopplade till utseende.

Annonser