Ungdomsstyrelsen har kommit ut med en rapport som visar att HBTQ ungdomar mår sämre än andra i samma ålder. Sådant som självmordstankar, misstänksamhet och känsla av svek är vanligare. Från artikeln: ”En av de siffror som sticker ut i rapporten är att så många som var femte ung homo- eller bisexuell person har – på grund av sin läggning – blivit utsatta för någon form av våld eller allvarlig kränkning från sina egna familjemedlemmar.” Ångest, oro och frustrationer är vanligt, förakt och oförståelse (och tyvärr även ovilja till att försöka att förstå) från omgivningen är vanligt, så att det är något som HBTQ personer utsätts och råkar ut för i sin vardag. Och våld som rapporten tar upp är inte ovanligt, även från familjen.
Allt detta tillsamans är en norm på så sätt att som HBTQ person så är det något som andra omkring en säger till en på ett: ”ja det får du räkna med!” till ett: ”ja det är hemskt men så kommer det tyvärr alltid vara”. Att även familjen inte visar förståelse eller visar på en negativ attityd är inte heller ovanligt, det är också en norm. Som HBTQ person så är det också ”något som du får räkna med!”. Allt detta visar allt för ofta på en uppgiven och även skuldbeläggande samt ursäktande attityd av all den skit som HBTQ personer går igenom.

Ett stort problem är också att sådant här pratas det inte så mycket om, det är enbart några få organisationer, partier och grupper som talar om det. Det är knappast en del av mainstreamsamhället. Och inte något som myndigheter visar så väldigt stor förståelse för eller energi till. I populärkulten så syns HBTQ personer knappat alls, gör dom det så är det nästan enbart som klyschiga bilder, och HBTQ personers problem är inte en del av populärkulturen. Och detta tror jag också har att göra med det som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Ett bra inlägg om detta på Lilith svalins blogg.

Annonser