Jag har läst på diverse feministiska bloggar och communitys dom senaste dagarna, svenska som engelska, jag läste framförallt äldre trådar och inlägg som handlar om just ämnet humor och då misogyn och sexistisk sådan ”humor”. Denna typ av ”humor” är rätt så vanlig i samhället, från ”skämt” som handlar om en konservativ sexistisk syn på kvinnan som verkar tagen från 50-talet till dom mer extremt vidriga som är kvinnoförnedrande där sexualiserat våld mot kvinnor och kvinnomisshandel är vanligt. Många av dom som skrev i trådarna var såklart väldigt kritiska mot dessa sorts ”skämt” och ”humor”. Sen fanns det dom som inte ansåg att dom försvarade eller ursäktade olika typer av dessa ”skämt” men ändå hamnade i den vanliga ursäktande retoriken.

Exempelvis så lades ofta följande anledningar/ursäkter/försvarande fram:
Jag är feminist, men…” (andra kombinationer brukar vara, ”jag är inte rasist, men…” osv)
Jag tycker egentligen inte såhär men tycker att skämt om (misogyna/sexistiska/”skämt” om våldtäkt och misshandel) kan vara roligt!” Så kunde dom även vissa lägga till ”beroende på hur det görs”.
Det är bara humor! Ta det inte så allvarligt!” ”allt ska gå att skämta om!” ”vill du censurera/hindra yttrandefriheten?” ”Det där är bara för politiskt korrekt!”‘

Märk väl att dessa anledningar/ursäkter/försvarande (som kom upp fler än bara några få gånger) kom från just flera som kallar sig feminister.

Det som också diskuterades var dom olika sätten som dessa så kallade skämt användes på, och det var följande:
1. Ett sätt att hantera hemska erfarenheter som flera hade.
2. Ett sätt att kunna chockera för att få fram en reaktion – många anser detta som just humor, utan att verka tänka på att det snarare är ett sätt som kroppen reagerar på, delvis det behöver inte ha något med humor alls att göra, för många kan reagera med att bli ledsna, sårade och arga (jag själv exempelvis) eller känna inget på grund utav chocken.
3. Inom gruppen skämtande ansåg flera också, eller att flera personer (alla feminister) som då kände varandra och kända varad kunde skämta (verkade visst vara just skämt som uppfattas som sjuka och väldigt sjuka) inom en liten grupp, det ansågs vara mer okej då.

Min reflektion över detta:
Jag fattar inte faktisk dom anledningar/ursäkter/försvarande som en hel del ändå använde, jag menar om en kallar sig feminist hur kan dom inte förstå det motsägelsefulla, det helt upp och ner vända i att dra sådana här ”skämt”? Är inte det motsatsen till vad en kämpar för? Hur kan dom inte koppla hur så många av dessa såkallade skämt används varje dag till att trycka ner och förnedra just den underordnade gruppen och många olika grupper som förtrycks i samhället. Hur det faktiskt ursäktar och på samma gång normaliserar förtrycket och föraktet, eftersom förtrycket ”skämtas bort”. Så hur kan personer göra som sätt nummer 3 som jag tog upp, feminister som inbördes i en liten grupp drar skämt som handlar om kvinnoförnedring, det hela är så upp och ner så jag fattar inte varför, det gör mig bara ledsen och arg.

Jag kan personligen inte heller helt och fullt förstå sätt 1, eller 2 för den delen heller. Med det är för att jag har andra sätt att kunna bearbeta saker å ting och att jag inte förstår hur sådan här hemska ”skämt” kan hjälpa någon att bearbeta.
och 2 så förstår jag inte varför det alltid ska klassas som humor, för problemet är att när någon säger att det är humor så tar dom tolkningsföreträde vilket i sin tur gör att dom inte skrattar som jag själv exempelvis utan kritiserar det, så får en skit för det.

Det finns så många olika problem om detta som sagt, hur det hjälper till att förstärka kvinnoförtrycket i samhället, hur det normaliserar det, hur det ursäktar det. Och att det finns så många som faktiskt har denna kvinnoföraktande syn och som gömmer sig bakom humor för att sprida sitt hat mot kvinnor.
För min del så handlar det om att kunna säga ifrån och att kritisera det, att berätta varför en inte tycker att det är okej på något sätt utan tvärtom.

Annonser