Separatism brukar det talas om då och då inom feminism, och även utanför. Inom feminism så är det oftare i positiva ordalag, men utanför så är det nästan endast i negativa.
Det händer även när en diskuterar separatism med andra feminister att flera framför inget annat än kritik, speciellt när det handlar om kvinnoseparatism.
Flera som kritiserar börjar nästan jämföra det med diskriminering – för mig så är det uppenbart i sådana debatter att dom som kritiserar har väldigt lite eller ingen förståelse alls om kvinnoseparatism – om hur det kan hjälpa på flera sätt – eller verkar inte heller förstå vad det är. Många fattar inte att flera av anledningarna är att kunna motverka maktstrukturer.
Samma personer som kritiserar detta brukar också vara kritiska mot kvotering till exempelvis styrelseposter.

När denna nyhet kom upp i media så blev det olika diskussioner på bloggar och forum. Det togs upp som något negativt av många, ”diskriminering!” skrevs det.
Samtidigt när det skrivs om något sådant här så är det tyst. Och det är framförallt tyst från dom som kritiserar kvinnoseparatism.
Så ett separat rum på ett gym, eller en separat föreställning för endast kvinnor, separat festkväll eller liknande kritiseras, det jämförs alltså med diskriminering.
Men vad kallas det när det finns ett helt hus – ett samlingshus som har gjort så här under väldigt lång tid – där bara män med mycket politisk och ekonomisk makt träffas och utestänger kvinnor från dessa? Detta är inget nytt heller, går en bara en bit tillbaka i historien så är det snarare vanligt att kvinnor stängdes ute från olika platser i samhället som berör politik, ekonomi, utbildning, konst och musik, osv.
Det finns även andra liknande mötesplatser där endast män är välkomna, och jag tror inte heller att en behöver gissa så mycket på varför dessa män träffas.

Men kritiken i samhället är alltså när det rör sig om kvinnoseparatism, det andra ses väl som ”normalt” eller ”har varit så länge”. För mig så är det uppenbart att det rör sig om könsmaktordningen, det är en patriarkal tankegång som gör att det ses som något som ”bara är”, folk är snabba med att skapa ursäkter kring detta.

Så en kan se att det är provocerande för många när flera kvinnor vill ha en separatistisk föreställning, men knappt någon reagerar när det finns ett sådant hus som i artikeln där män med mycket politisk och ekonomisk inflytande träffas och stänger ute kvinnor från dessa.

Annonser