Brukar ni ha tanken ibland, när en blir så extremt trött och ledsen och arg på all misogynism och sexism i samhället, och all könsrolls konservatism – att en börjar känns sig så ensammast i hela världen? Så känner en sig också besviken på andra, även andra feminister. Jag brukar ha denna tanke ibland, inte ofta – den inte varar så länge, inte heller brukar den yttra sig ord utan den är mest en ledsam tanke.

Jag undrar också om detta ibland kan ha att göra med att en tycker att en själv är könsrollsaktig, (när det gäller mig själv – smink, klädstil, attityd osv) en blir ungefär lite trött på sig själv, kanske. Och den negativa känslan gör en uppgiven.

Annonser