Spel för kvinnor på Facebook ska vara rosa!

För ett tag sedan såg jag denna bild på Facebook i den högre reklamspalten:

Ja! Spel för oss kvinnor ska såklart vara rosa små söta hus! Fail.

Facebook älskar sin könade reklam, och heteronormativa. Som när jag nyss såg en reklembild där det stod att jag skulle köpa julklapp åt min pojkvän, få julklapps tips så din pojkvän blir glad för hans flickvän är så omtänksam! Eller nått. Jag har ingen pojkvän. så varför kan dom inte bara rikta sig till ens partner? Utan att jämt behöva säga flickvän/pojkvän. Men jag vet, företag tänker alltid i heterosexuell cis person -tankegångar. Så jävla tröttsamt.

50-tals hyllande döljer mer än bara att gilla kläder och tapeter från den tiden

Många som gillar 50-talet med sina kläder och vitvaror och så mycket annat, tillsammans med ”pinuppan”, döljer ofta en slags ”det var bättre förr” -känsla. Även om dom flesta säger att dom inte är intresserade av den könskonservatism och chauvinism från den tiden så går det inte att komma undan ifrån att det hyllande, eller indirekta hyllande, av 50-talet också baserar sig på en slags trygghet. Som reklamen från tiden med det ”perfekta” hemmet med en kvinna som dammsög eller passade upp sin man med en kopp kaffe medan han satt i fåtöljen och läste sin tidning. Perfekta leenden, kärnfamilj, tvåsamhet och trygghet. Men det var en falsk trygghet, vi vet också att kvinnor knappast mådde bra, precis som vi vet att hemmafruar mår sämre än kvinnor som satsar på karriären.

Så att se tillbaka på den tiden med lycka i blicken är att se tillbaka på något som aldrig har funnits, det är att faktiskt på ett sätt glömma den misogyna skit som kvinnor fick stå ut med för att härda ut som en”perfekt” hemmafru. Och att hylla ”pinuppan” är att hylla kvinnan som det eviga sexobjektet. Bakåtsträvande, minst sagt.

Äkta kärlekt betyder äktenskap minsann

Den känslan får jag när jag nyss läste Natalie Kazmierskas artikel. Kazmierska kritiserar boken ”Happy, happy” av Maria Sveland och Katarina Wennstam. Kort är det en bok som handlar om den glorifierade bild som finns av äktenskap, den ”evig kärleken”, att skilja sig och hur positivt det kan vara men också hur skamligt det kan ses fast så många ändå skiljer sig i Sverige idag.

Kazmierska ser det boken tar upp som ytterligare livstilsprojekt som eko-mat och köksrenovering. Men att skilja sig är något som faktiskt går emot den idealiserade bilden av giftermål, och jag skulle även lägga till kärnfamiljen och tvåsamhetsnormen som något den går emot. Det hör dessa ideal och normer till att syssla med heminredning och allt med, så jag ser det inte som ytterligare ett livstilsprojekt.

Sen är visst Kazmierska också trött på ifrågasättande av tvåsamheten, och verkar således inte förstå varför den ifrågasätts – just för att det är en så stark norm om hur en ska leva med bara en enda person hela livet ut i evig kärlek.

I grunden är det überromantiska och tonårsaktiga klyschor om relationer som ligger bakom denna livsfilosofi: kärlek är något som dyker upp och plötsligt tar slut, likt mjölken i kylskåpet. Kärnfamiljen gör en uttråkad. Roligare då att ha pyjamasparty med väninnorna och hångla med vem man vill.

Ja men tänk vad hemskt va? Kärnfamiljen kanske gör alla dom kvinnorna i boken trötta. Om  Kazmierska vurmar för kärnfamiljen och kyrkligt bröllop så får hon göra det så mycket hon vill. Men det betyder inte att andra måste anpassa sig till dessa normer bara för att hon själv ser det som ”tonårsaktiga klyschor”.

Utan att folk uppenbarligen gängar sig för lättvindigt, utan att ha fattat vad kärlek innebär.

 För ”evig kärlek” betyder giftermål förstås…