Så objektifieras Lisbeth Salander i nya filmen.
Men det finns också en rad egenskaper hos den ”nya” Lisbeth Salander som kan läsas ur ett genusperspektiv. Det första exemplet på Salanders nya sidor finner vi i Rooney Maras kroppshållning. I den amerikanska versionen är hon liten och späd, medan Stieg Larssons Lisbeth är hård och muskulös. Under den första våldtäktsscenen sitter Rooney Maras med sin spensliga kropp på en stol mittemot sin förmyndare Nils Bjurman. Maras fötter är vända inåt och blicken nedvänd i marken. När Noomi Rapace befann sig i samma stol stirrade hon Bjurman in i ögonen. Vidare fortsätter Salander att framstå som en klenare art när hon i filmen pillar i sig Happy Meal och röker lightcigarretter, medan hennes manliga kompanjon Mikael Blomqvist blossar röda Marlboro. Man undrar ju genast vad Fincher vill kommunicera med dessa markörer.
Varför blir jag inte förvånad? För att det är Hollywood. Salander gjorde lite mjukare, vänare, mer kvinnligt. För det säljer bättre. Vilket får mig att undra om USA var mer jämställt på 80-talet med tanke på Alien-filmerna med Ripley…
Det handlar också om att hon inte får framställas för starkt, alltså inte starkare än mannen som ändå ska kunna beskydda henne om det går helt åt skogen. Visst, hon kan sköta sig själv nästa hela tiden, men ibland behövs the man… Du ser sällan en man i en film få hjälp av kvinnor, männen klarar sig själva i slutändan. Vilket baserar sig på myten om den alltid starka mannen. Sexism mot både kvinnor och män alltså. Visst finns den en del filmer som bryter mot det här, men det hör inte till det vanliga. Undantagen bekräftar regeln.
