Så jag tänkte återigen hoppa iväg i förtid och börja på nästa del i Fannys bloggutmaning. Ledsen men jag kan inte vänta! Vill skriva om det.
Denna gång handlar det om äktenskap. Jag har skrivit om äktenskap förut men mest då om feminister som gifter sig kyrkligt.
Äktenskap är för mig könsnormativt, heteronormativt samt tvåsamhetsnormativt. Kyrkligt är ännu värre och har en stark patriarkalisk symbolik för mig. Jag tänker då på sådant som att kvinnan ska ”ges bort” av pappan, eller bära en slöja för att visa på sin oskuld, osv.
Antal par som gifter sig har faktiskt ökat allt mer dom senaste åren, när det förut minskade istället. Mycket har att göra med den glorifiering som görs av äktenskap i populärkulturen. Som så ofta riktar sig till just kvinnor tillsammans med magasin och webbsidor som intriktar sig på bröllop.
Någon som jag tycker är sorgligt är hur äktenskap inom HBTQ världen ses på med naiva ögon, många vägrar se symboliken med det och förstå hur det så ofta går emot HBTQ världen. Men istället har det blir allt viktigare att emulera dom ”normala”, delvis heterosexuella cis personer, än att faktiskt ifrågasätta. Typiskt tycker jag.
Jag har inga planer på att någonsin gifta mig. Det finns en alldeles för stark koppling till dom normer jag tagit upp och jag förstår inte heller poängen. Är det ett sätt att bevisa att en älskar varandra när en gifter sig? Blir ett förhållande mindre viktigt om personer bara är sambos? Det finns en attityd som handlar om förhållanden tas mer på allvar om paret gifter sig. En normativ och trist inställning som bara ställer till problem och skapar press.
